Dagen D

Folke hade stukat foten, Långan var lätt bakis och Marcus ville ha lite pasta i magen så jag gav mig ut själv för att inte gå misste om någon tid. Det var först när jag låg ensam ute vid lineup som jag började inse hur stora vågorna verkligen var. Med en blandning fasa och spänning tog jag min första våg. Efter att ha satt hjärtat i halsgropen var lyckoruset enormt när vågen slutligen dog ut. Vilken fart, vilken rush, vilken kick!!! Med växande självförtroende paddlare jag ut och ut och tog ytterligare en, denna gång valde jag en lite större och var nu helt uppslukad av adrenalinkicken.

Med allt för stort ego konstaterade jag att de verkligt stora vågorna såg ut att bryta lite längre bort så jag paddlare iväg och la mig till rätta för att vänta på en lämplig våg. Efter tio minuter ser jag plötsligt hur något reser sig upp högre än allt annat och inser till min fasa att jag ligger helt fel. Vågen kommer bryta långt tidigare än alla andra och jag börjar fanatiskt veva med armarna för att komma undan men det är för sent. Vågen tornade upp sig som ett tvåvånings hus framför mig och allt jag han tänka var "Satans helvetes jävlar, jag kommer att dö..." Sedan sa det sa smack och jag började snurra runt i Atlantens tvättmaskin. Utan att säkert veta om jag är ute ur vågen öppnar jag munnen och tar ett par flämtande andetag och vrider samtidigt huvudet för att konstaterar att det är dax igen. Våg nummer två är om möjligt ännu större och nu börjar paniken på allvar infinna sig. Jag rycker åt mig brädan för att få lite flythjälp men när vågen träffar mig slits den ur mina händer och jag börjar på nytt utföra mina ofrivilliga undervattenskullerbyttor. Måste upp till ytan... Med klappande hjärta poppar jag äntligen ut när vågen slutligen släpper sitt grepp. Jag är nu allt för utmattad för att göra något motstånd så när tredje vågen i setet kommer fladdrar jag snällt med vitvattnet utan att ha någon kraft att komma undan. Slutligen lyckas jag dock kravla mig upp på brädan och ligger flämtande där tills vågorna har fört mig enda upp på stranden. På skakiga ben går jag upp för stigen och skakar på huvudet... aldrig igen...

Men efter att ha fått lite kalla maccaroner med ketchup i magen blir jag övertalad av Marcus som nu vill ut bland vågorna. Mycket tveksamt kryper jag åter ner i våtdräkten. Vågorna ser inte lika stora här ifrån stranden... Väl ute vid lineup inser jag dock att vågorna är lika stora även om de riktigt stora seten inte kommer lika tätt. Det känns dock bra att vi är två ute denna gång. Märker på Marcus att även han är tagen av stundens allvar. Vi ligger och avvaktar lite för att hitta en öppning och ta en lagom våg när jag plötsligt åter ser hur något växer upp mot horisonten. Med en klump i magen skriker jag till Marcus att det är dags att dra. Båda börjar vi paddla för att komma iväg på första vågen, som även den är mycket stor. Jag plockar vågen och får en kanon ride men i koncentrationen av att överleva själv ser jag inte vart Marcus blev av. Tar mig åter ut till lineup, fortfarande ingen Marcus. Lite oroligt tar jag en våg in och ser honom slutligen kravla sig upp på stranden med brädan släpandes efter sig, även han hade fått sig omgång av havets urkrafter. Tog ytterligare ett par vågor innan vi fortsatte vår färd mot Almanarre.