På jakt efter Surf

Biarritz var ganska platt denna dag så vi bestämde oss för att åka vidare mot San Sebastian och Bilbao. På vägen var vi även tvungna att inspektera vågbrytarna i St-Jean de-Luz (ni som läste Tyska Surf -97 vet varför) I San Sebastian såg man tydliga spår efter ETAs kamp för ett fritt Baskien men inte något bra surfbreak såg vi inte till så vi färden gick vidare till Bilbao. Efter att ha trängt oss fram i rusningstrafiken insåg vi att adrenalinet skulle komma från surfing inte genom att stångas med av tutande Spanjorer.... Det var i denna stund som Folke och jag hittade en liten prick på kartan som lystrade till namnet Mundaka..... Folke fick något drömmande i blicken och började mumla Surf Sport 1991, tubande från vänster...... Här skulle det surfas och vi började snirkla oss upp i bergen på vägar som blev smalare och kurvigare och plötsligt gav en ny dimension till serpentinvägar.

Väl framme var vi djupt tacksamma att vår luftkylda motor klarade denna strapats. Vågorna i Mundaka bryter från vänster över ett permanent sandrev och ska kunna tuba hela vägan tills den dör ut. Tyvärr var det lite klent med vågor denna dag och de som fanns bröt på andra sidan viken. Lätt besvikna tröstade vi oss med två burkar Heinz vita bönor och åkte, trots allt ganska nöjda, tillbaka ner för serpentinvägarna. Surfing fick vi först vid ett litet bryt i Posada. Ingen av oss lyckades ta någon våg men bara känslan att vara på plats och bli spolade av Atlantens salta böljor gjorde oss på gott humör när vi fortsatte färden.

Glädjen blev dock inte långvarig för strax utanför St. Vincente la bussens tändning av och vi tvingas tillbringa natten tillsammans med skällande hundar och tutande långtradare men det ska nog gå att fixa när det blir ljust... Bussen gick dock inte bättre bara för att solen gick upp så vi börjar bogsera till närmaste verkstad. 100 meter innan vi är framme möts vi av Guardia Civil med påslagna sirener... "In Spain this is not allowed... " Vid detta möte med Spanska lagen slipper vi böter men får lov att knuffa bilen den sista biten. Väl på verkstaden vill de varken se eller röra bilen utan svarar endast med ett trött Manjana... Det blev inte lättare av att de talade de en baskisk dialekt som vi omöjligen förstod. Folke och Långan såg dagarna rinna förbi och man började kunna känna spänningen och stressen i luften. Efter 6 timmars villrådighet stängde verkstaden och vi var i detta läge redo att lämna bussen och fortsätta med endast en buss. I denna mörkrets timma sker miraklet... I en kombination av uppgivenhet och desperat hopp sätter sig Marcus och vrider om startnyckeln... Alla håller andan och plötsligt startar bussen...

Humöret stiger, även om hjärtat åker upp i halsgropen vid varje inbromsning eller växling och färden fortsätter nu utan stopp till El Ferrol i Galicien. Väl framme möts vi av ett bedårande landskap. Höga berg och lummiga eukalyptusskogar, sol, långa stränder utan en människa så långt man ser och ständigt rullar det in stora fina vågor.